När jag var yngre hade jag inga problem med att spara och snabbt gick det. Hur fan klarade jag det? vad gör jag för fel nu? ja just det, vi har ju två bilar som suger bensin och vi har en unge. Och ja, jag är fan en shoppaholic och det gör ONT när jag inte får shoppa. Ont I tell you!

Vi vill ju resa, uppleva, LEVA! Asien lockar fortfarande och jag vägrar vara en sådan tråkig mamma som bor på något jävla hotell med bamseklubb - usch jag spyr i min mun bara av tanken. Det är iallafall inte vad jag kallar för att resa och uppleva, men smaken är ju som baken. SÅ - pengar till en flygstol och sedan att kunna leva och ha kul där borta, det är vad jag behöver.
Jag vill backpacka, uppleva så många ställen som möjligt och inte ha någon reseplan. Viggo är fantastisk och jag vägrar se honom som ett hinder- det vi kan göra kan han göra och det är där många mammor fastnar. De planerar resan efter barnen. Gud vad tråkigt! Nu spydde jag lite igen.

Vi får se hur detta går. Min garderob ekar ju ganska tom nu inför sommaren så det känns som att sparadet kommer att gå åt helvete framöver. Sen är det ju sommar, uteserveringar, semester och ja - sen är det höst. Nej fy, nu blev jag lite ledsen. Verklighetens käftsmällar är så förbannat tråkiga!!

Sen är det ju det där med hus också.. De planerna är
verkligen på gång nu. Spännande som bara den!

Det tar tydligen nio månader att få det man vill när man bor i en lägenhet som ägs av HFAB.
När vi flyttade in hade de tapetserat helt fel så i nio månader har vi haft en hall full med små blå stjärnor. Långt ifrån snyggt kan jag ju säga! Efter ett väldigt argt o bra mejl från Andreas har det iallafall börjat hända grejer så idag drog jag och grabben till min mamma medan de skulle tapetsera om här.
Kommer hem vid fyra och vad har de gjort? Spacklat. That's it!

Med andra ord får vi spendera morgondagen hos mamma också men det är egentligen bara bra nu när det är fint väder. Där är det ju lite mer uteplats att leka på så vi har haft en mysig dag, även om Viggo gjort sönder sina snyggaste glajor och varit på halvdåligt humör.

Nu har jag suttit och läst feministbloggar igen och varenda gång blir jag så förbaskat inspirerad och sitter och funderar på att börja låta armhålorna bli håriga, kanske skrika lite extra om att kvinnor är förtryckta och kasta allt smink i soporna. Länge leve den naturliga kvinnan!
Men vänta lite här nu.. Skulle jag då alltså gå runt och vara hårig, osminkad och skrikig hela tiden? Hur kul låter det? Nej, det vill jag nog inte. Men man måste väl få vara feminist på halvtid? Jag tänker mig att jag kan ha värderingarna och lite av ilskan men ändå sminka mig, bry mig om vilka kläder jag har på mig och köpa bilar till min son. Men då kanske jag borde låta bli hela skiten.

Nu snurrar jag bort mig igen, som vanligt. Snurriga glitterfjollan som inte fattar att man inte kan vara feminist på halvtid eller deltid. Är man så är man.

Är man verkligen en sämre kvinna bara för att man sminkar sig och faller för den sortens "media-förtryck"? Näe, det är man verkligen inte. Jag är väl ganska mild där också kanske för jag skulle absolut kunna gå ut och leva en helt vanlig dag utan smink och i mjukisar. Inte utan BH däremot för det är ju själva BH:n som är mina bröst. Buhu för mig!
Sen kan jag ofta känna att jag ser upp till de riktiga jävla monsterfeministerna som vandrar runt med håriga ben, som vet precis vad de tycker och har så jäkla bra åsikter och viktiga blogginlägg.
Heja dom!
Men heja mig också!

Något som jag har lärt mig under denna re san med att vara gravid, få barn och uppfostra en galen unge är att det aldrig blir som man tänkt sig. Aldrig! När monstret låg i magen hade jag/vi så många regler för hur man skulle vara, vad lillen skulle få göra och inte osv. Har det blivit så? Inte direkt
Ett exempel är detta med att V då inte skulle få något med socker innan sin 1:års dag - det gick rakt åt skogen.

Reglerna som jag har följt har mer handlat om hur jag är som mamma. Jag är väl medveten om att jag är hård mot Viggo men för mig är cdet viktigt att sätta gränser och att det inte är någon bullshit. Den mesiga här hemma är helt klart Andreas, han har väldigt svårt för att säga nej till Viggo och det är inte konstigt att lillen är en pappagris. ;)
Jag är nog en ovanligt hård mamma tror jag men hellre det än en mjäkig jävel, då hade jag nog spytt på mig själv.

Mitt inlägg om tjocka människor visste jag skulle få reaktioner.

Li om Tjockisar!: Jag förstår hur du tänker MEN du som aldrig varit tjock har ingen rätt att dömma dem som är.. jag vägde för 2 år sig 110 kg (idag 67) och det som tog mig dit var att jag mådde psyiskt dåligt och tröst åt, och det är ett beroende som kallas matmissbruk precis som cigaretter, alkohol och narkotika.. skulle du skriva samma sak om såna personer?

Det jag vill få fram är att jag har väldigt svårt för tjocka människor som sitter och beklagar sig men inte gör något åt det. En av mina bästa vänner är överviktig men har aldrig någonsin klagat utan alltid sagt att han vet varför han är tjock men bryr sig inte. Han trivs! Det är sådana personer som jag respekterar och älskar - de som vågar vara sig själva och som står för vilka det är.
De som sitter och klagar däremot - där har vi en nagel i ögat. Sjukdom eller depression förstår jag verkligen, mer än du kanske tror och det är en helt annan femma. Om jag skulle skriva samma inlägg om narkomaner? Nej. Det inlägget skulle vara mycket värre för det är människor som jag verkligen ser ner på. Svaga och kassa människor i mina ögon och där kan du verkligen inte komma och babbla om missbruk och beroende för om du ger dig in på den vägen får du bannemig skylla dig själv.

Jag påstår inte att jag är perfekt - jag göra många konstiga saker men jag är medveten om det och står för att jag är barnslig med maten, är en väldigt negativ människa och att jag är kass på massa saker. Klagar jag? Nja, inte direkt.

Duger det svaret?

Det finns nog ingen som kan göra mig så galen som Andreas kan, både på ett bra och dåligt sätt. Ofta när jag står och tjatar (för femtioelfte gången!) om att man måste torka av barnstolen efter att ungen lekt med frukosten så undrar jag hur det ser ut inne i en mans hjärna.
Tekinik tar den ju upp och hjärnan lär sig hur man bygger IKEA möbler (den delen fattas i min!) men när det kommer till att fatta att man borde plocka undan efter sig, slänga blöjorna i soporna och att diska upp lite snabbt så är det tydligen en helt annan femma. Känns inte det lite väl 50-tal? Män på 2000-talet ska väl för tusan kunna städa? Om kvinnor kan använda en mobil tror jag nog att män kan använda en disktrasa. Är det för mycket begärt?

Nej. Jag tror att jag får ge upp och inse att om jag ska vara straight och inte leva med en kvinna så får jag nog lära mig att stå ut med att jag alltid torkar, plockar och diskar. Betalningen för det är väl att slippa vara i närheten av allt som behöver byggas ihop. Dålig deal!

Jag tycker at jag har bättrat mig mycket mer på den där vidriga fronten; att döma folk på två sekunder. Jag har däremot alltid tyckt att alla har rätten att klär sig hur fan de vill och se ut hur de vill. Det är det som gör oss människor unika och fantastiska - att vi har personligheter och vågar visa dom.
Eller ja, förutom de som gömmer sig bakom mode och är lika roliga som ett dött spöke. Lite personlighet kan ni väl få in? jaja, det vad inte vad jag skulle skriva om - som vanligt!

En grupp som jag har otroligt svårt för (om man får kalla det för en grupp) är tjocka människor som går runt och klagar. COME ON! Varenda jävla dag är det något program på TV:n om tjocka människor som klagar, svettas och faktiskt ser jäkligt äckliga ut. JO jag får skriva såhär för jag tycker inte att man har någon jäkla rätt att sitta där och klaga när man inte rest på sin röv på flera år.
Är man tjock och inte har någon sjukdom som gör en stor som en flodhäst så har du bannemig tagit dig dit själv! Jag skulle ju märka om jag gick upp 5 - 10 kg och då är det dags att göra något åt det. Vem fan väntar tills man lagt på sig 50 kg innan man gör något?
Nej, skyll er själva och sitt inte i TV och lipa för att det blev för mycket Donken och godis. SKÄRPNING!

Hur kul är det ens att sitta och kolla på sådana program? det har jag heller aldrig fattat. "Åh titta vad duktig hon är som gått ner 20kg!" NÄE - titta vad hon borde ha gjort för längesedan!

Ja nu kanske ni tycker att jag är för hård men det är ju bara sanningen.

Vad roligt det är när man suttit i över en timme och gjort nya stämplar i photoshop och dagen efter är allt borta. Jätteroligt Photoshop. Ännu roligare är det när du helt plötsligt bestämmer dig för att vissa funktioner inte ska fungera längre. Fan, jag som trodde att vi blivit riktigt bra vänner - detta är INTE okej! Nu tänker jag sura och vägra använda dig tills du ber om ursäkt och ger mig det jag vill ha!

Hur många svordomar det kom ur min käft när
detta upptäcktes kan vi ju låta vara osagt..

Jag blir så jävla less! Hade vi inte haft Viggo hade jag inte brytt mig ett dugg om hus, jag gillar lägenhet o när vi åkte förbi min första lägenhet i Borås fick jag nästa tårar i ögonen av saknad o minnen. Bo själv, fyfan vad gött!
MEN nu är jag ju en del av en egen liten familj o då går ju tankarna till hus, såklart.

Andreas sitter och tittar på hemnet hela tiden medan jag skiter i det - det ligger en bit bort det där med hus. Tur att en av oss är realistisk. ;) Då kommer vi till mitt andra stora MEN - de husen som man känner att vi har råd med ligger i Oskarström och då kan vi sudda bort det där med dröm. Oskarström.. När fyfan! Halmstad är min älskade favoritstad o då vill jag ju inte flytta ut från staden och bo i en liten håla där så få vill bo att husen  blir billiga.
Hua vad hemsk jag låter nu men det gör mig deppig att tänka på att vi skulle flytta utanför Halmstad, thats it.

Näe vad trött jag blir på alla jävla svennar som ska sitta o beklaga sig över ett klipp på youtube. Ett jävla liv blir det också och då tänker jag såhär; jaha nu bryr ni er?
Det är så fjantigt att jag blir sur. Bryr man sig aldrig annars, för ni vet ju för i helvete hur hemskt det är där borta, så ska ni inte bry er nu och låtsas om att ni är bättre människor än ni är.

Om jag skänker pengar till hjälporganisationer och funderar på att gå med i läkare utan gränser? Nej. Men jag sitter heller inte här hemma och sprider en video, skriver beklagande ord och tror att det gör något bättre. GÖR något istället för att bara sitta i soffan och ojja er på facebook.

Sådärja, då var det sagt.

Vad är det för någon stor jävla dag som Laleh sjunger om? Hur kan man pussa en molntuss? Vad kallas musik som man dansar till om det inte kallas dansmusik? Vem bryr sig om exet går runt i tröjan man hatar? Det lär ju vara analsex de pratar om när de säger att de ska göra något äckligt under täcket. Sist men inte minst; kan Molly Sandén sluta wina om att Saade dumpat henne? Hon borde vara tacksam.

Jag blir galen på låtarna som går om och om och om igen på jobbet. Nu har jag skickat in en lång lista med önskelåtar, allt var från 80- och 90-talet, ljuva nostalgi. Hoppas på en förbättring.

Det var tider det!

Denna diskussionen har jag läst mycket om ett bra tag, jag börjar bli lite less på det. Jag håller helt med om att vi inte ska stämpla våra barn efter kön och att bara för att jag har en son så ska han inte bara leka med bilar, lära sig att vara hårdhänt och ha massa blå kläder. Viggo älskar dockor lika mycket som bilar.
Visst är jag lite skadad och klär honom väldigt "pojkigt" men hade jag haft en tjej hade många av de plaggen som finns i grabbens garderob också legat i hennes byrå. Rockiga kläder är underbart!
Men skulle jag sätta på Viggo en klänning? Nej. Vi lever i det samhället vi gör och även om man ibland kan bli förbannad på det så är det väl egentligen bara att acceptera?
Missuppfatta mig inte nu - jag är bannemig lite feminist men jag skulle inte väga kalla mig det för då är jag väldigt motsägelsefull. Jag gillar att Andreas betalar när vi är ute och äter (sen att vi har gemensam ekonomi är ju en annan sak) och jag förväntar mig inte att han ska tycka att det är kul att shoppa inredning med mig. Vissa gånger trivs jag med de fack vi är i men oftast inte.

Varför ska männen ha mer makt och varför ska kvinnor fortfarande vara så nedtryckta som vi är idag? Herre, denna diskussionen kan jag inte starta nu för det är så mycket som borde sägas, så mycket man tycker.

Om man ska ta ett ämne väldigt snabbt o kort så blir det såklart våldtäkter.
Är det bara jag som har reflekterat över vilket jävla liv det blir de få gångerna en kille blir våldtagen men när en tjej blir det så är det en del av vardagen och det viftas bort. Två liv är förstörda och två personer otroligt kränkta, men en av dom är mer betydelsefull - för en av dom är det mindre acceptabelt av samhället.
Fyfan.

Man kan tycka att det borde vara uttjatat men fan vad alla ska hålla på med att snacka om den där jävla amningen! Som många av er kanske vet så funkade det inte för mig. Jag hade ingen mjölk kvar, Viggo skrek hela tiden och gick ner i vikt. Nu i efterhand kan jag fatta varför det inte fungerade, jag var ett vrak och mådde inte alls bra. Men då - vad fan visste man då?
Kollade på Kvällsöppet igår där de snackade om detta och när de sa "amningsmaffian" skrattade jag högt. Precis så är det! Amningsmaffian!

Har vi inte kommit längre i vår mänskliga utveckling? Kan vi inte bara låta andra människor göra sina egna val i livet och acceptera det? Varför ska du, som främling, lägga dig i någon annans liv? Sköt ditt eget för i helvete. Detta är något som gör mig riktigt förbannad och det blixtrar lite i mina ögon när jag läser, hör eller pratat om det för jag kan verkligen inte förstå mig på de människorna som anser att de är så himla mycket bättre - den perfekta mamman. Vet ni vad? En perfekt mamma finns inte!

Jag ammade inte, min son lever, är frisk och mår bra idag. Kan ni tänka er? En månad funkade det och sen tog det tvärstopp. Allt jag fick höra var att jag skulle kämpa, kämpa, kämpa för ammar man inte ger man inte sitt barn det viktigaste man kan ge. Kämpar man inte är man inte en bra mamma. Fy fan vad vidrigt att säga så till en nybiven första gångs mamma, fy fan vad vidrigt!
Jag önskar att jag visste allt som jag vet nu, att jag var så stark som jag är nu men det var jag inte. Jag var helt ny på detta med barn, tvivlade och sökte råd hos andra. Tur att mitt sunda förnuft snabbt sa till mig att jag vet bäst för det är mitt barn, ingen annan känner honom som jag gör.

När man blir mamma för första gången är man så otroligt utsatt!

Sverige är nog värre än Norge. Min barnmorska (jordmor) stöttade mig helt och sa att jag gjort rätt beslut. Hon dömde mig inte och sa inte ett ord om att jag slutat. Jag minns vad hon sa;
- Jag ser att du och Viggo mår mycket bättre nu, det är då du vet att du gjort rätt val.

Nej. Nog pratat om detta.
Jävla moralmorsor, håll er i ert eget bo och låt alla andra mammor vara ifred! Så länge en mamma inte misshandlar (psykiskt eller fysiskt), missköter, ignorerar eller inte har någon kärlek att ge - då finns det inget som ni har någon rätt att säga till om.

Jag minns inte när jag senast var såhär glad att klockan var över halv sju och ungen kunde läggas. Idag har han bannemig bara gjort saker som han inte får, skrikit, gnällt, betett sig som världens konstigaste lilla varelse och helt enkelt bara levt upp till sitt smeknamn; monstret..

Jag måste bara få säga att jag är så jäävla bitter över att Mia Skäringer är gravid just nu. När Viggo låg o jäste i magen och jag läste vad Mia skrivit om när hon var gravid så önskade jag att jag kunde få sitta i hennes kök och beklaga mig, med samma goa dialekt, och sen skulle vi ligga på samma BB och skrika lika högt.
Fan vad gött det hade varit. Att vara gravid ihop med Mia. Om jag fick umgås med henne. Eller ja, det hade fan varit kul ändå. Jag kan ju läsa och låtsas?
Iallafall. Kunde hon inte väntat ett år och sedan sagt att hon planerade att bli gravid. DÅ hade jag kunnat tänka mig att bli gravid. Bara för att Mia var det.

Fan också Mia! Du kunde väl ha sagt något och väntat på mig?!

Mammarollen har öppnat mina bitterfitte ögon för ett helt nytt område. Mammor är verkligen galna varelser och jag är väl för den delen ganska tokig jag med. Jag har några grejer som jag verkligen inte förstår mig på.

1. Böcker
Man får ett plus på stickan, gör ett glädjetjut och springer man runt med ett leende på läpparna i flera dagar. Ja, fram tills man kanske börjar spy eller liknande dvs. Nästa steg är tydligen att spendera hela lönen på att köpa graviditets- o mammaböcker eller se till att den avdelningen på bibblan ekar tom.
Fine, jag kan köpa att man är väldigt intresserad av vad som händer i magen - det är något helt fantastiskt och hur spännande som helst. Men alla dessa förbannade mammaböcker. Jag blir fan tokig! Gör si och gör så, såhär kommer det att bli och då gör du så. Varför vill man läsa om andras regler när det gäller ens eget barn? Bottnar det i osäkerhet inför den nya rollen?
Det gör mig lite ledsen att mammor där ute inte vågar lita på sin själva och sin modersinstink. Jag tror stenhårt på att 98% av alla mammor där ute vet precis vad som är bäst för deras barn och vad som funkar för ens egen familj. Vad som passar för mig kanske inte alls skulle funka för grannen eller våra vänner.

2. Mysko uppfostran
Visst, alla får uppfostra sina barn på sitt eget vis - men hallå? Come on!

Det finns tydligen böcker där ute om att man ska uppmuntra och stötta sina barn till att bli de individer som de själva väljer att bli. Visst låter det mysigt och snällt? Men hur tusan ska det funka i verkligheten? I denna metoden ingår det tydligen att inte sätta starka o klara gränser utan att man ska låta barnet inse det själv.
HA! Hurfan ska min lilla grabb inse att man inte får peta andra barn i ögonen om jag inte säger ifrån? Ska han få klösa ut ett öga eller två tills han fattar att den stackars ögonlösa människan framför honom inte riktigt uppskattade det?
Men det kanske är mig det är fel på, som inte har tålamod att titta på och inte göra något när Viggo slåss, klabbar, skriker osv. För man kanske bara ska inse att det en vacker dag kommer att växa fram en vacker individ ur allt kaos?

Alla tänker vi olika om uppfostran och tur är väl det.
Tur då att vi har en softis (pappa) och en lite hårdare
person (mamman) i detta hushållet.

Nu får ni ta o hjälpa mig gott folk. Vart finns det snygga tvättkorgar som absolut inte är i plast och som har lock? Helst inte någon som är som den vi har nu, den är tydligen väldigt lätt att slita sönder.. Just nu vill jag börja gråta eller skrika (har inte riktigt bestämt mig än) när jag går in på toaletten och möts av denna synen;

De senaste åren har det hänt massor här i världen. Saker är inte lika tabubelagda och alla är mycket mer öppna än vi var innan. När jag var liten pratade man inte om pedofiler och folk gick inte ut med att de varit med om övergrepp, inte som idag iaf. Det är så jäkla positivt att vi nu kan prata om det, lära andra om varningstecken och inse vad som pågår omkring oss.
Att vi är öppna om sådana saker gör det svårare för pedofilerna att ta sig in i barnens liv.

Mina föräldrar varnande aldrig för fula gubbar, och varför skulle de tro att det behövdes? Hur ska man förklara för sitt barn att det finns onda människor som döljer sig bakom en snäll fasad? Jag vill att min son ska veta om allt detta men jag vill inte skrämma honom och göra honom rädd, det är en tunn lina man balanserar på..

Jag blir lätt irriterad på folks fördomar och de är den största anledningen till att folk håller sig bland skuggorna och inte vägar prata om vad som har hänt. Åsikter om att det bara händer de som "själva ger sig in i det" eller folk som "inte fattar bättre" får mig att vilja skrika.

Såhär är det gott folk:
Pedofiler är de vidrigaste människorna som finns, värre än mördare, och de är väldigt, väldigt sällan som de är främlingar. Dessa sjuka människor (för det är ju något fel på dem) nästlar sig in, kommer nära, bygger upp tillit och trappar upp allt tills man är i en stor storm som man själv inte fattar hur man hamnat i.
De är smarta jävlar som ser till att barnet är i en sådan situation att man känner att man inte kan berätta. Man fattar inte förän det gått för långt, man får skuldkänslor och den skammen man känner är så vidrigt giftig.

Om en vuxen människa är väldigt intresserad av ditt barn är det tyvärr ett varningstecken. Man kan vara snäll, bry sig och vara en vän till familjen och att märka när någon tar det lilla steget extra - det är nog svårt. Om man inte själv varit med om det.

Många anser att jag inte ska skriva så mycket om vad som har hänt mig, att jag blottar mig för mycket för främlingar men jag hoppas, tror och vill att det jag skriver någon gång ska läsas av någon som är i den situationen som jag var i. Att denna personen kan inse hur fel det är och att det är okej att säga nej - att berätta. Det är därför jag väljer att skriva om allt detta, för att kanske kunna hjälpa någon annan - då är det värt allt blottande av själen jag någonsin kan utsätta mig för.

Jag berättade aldrig. Någon annan tog det steget åt mig och i efterhand är jag glad för det - för det var först då som allt tog slut. Mardrömmen. Det fanns många av mina andra vänner som visste och som jag nu i efterhand kan känna att de borde ha sagt något till någon, gjort något, men det är inte lätt när man är så ung.

När man träffar nya människor och pratar om tonåren så får jag fortfarande en klump i magen. Jag skäms inte längre för att berätta vad som hänt mig - men det är alltid jobbigt att inte kunna se tillbaka på mitt liv och le åt hur löjlig man var med sina små tonårsproblem, som de flesta andra kan.
När jag ser tillbaka skriker en röst i mig, den unga tjejen jag var sitter med trasiga armar, det spelas skrikig metal i bakgrunden, tårar rinner och jag ser mig själv ligga och ha panikångest om nätterna. Paniken av att vakna upp i ett sådant kaos som jag levde i - jag såg ingen utväg.

Men allt tog slut. Det blev bättre men det tog tid.
Gubbjäveln flyttade, mina föräldrar fick svar på varför jag varit den deppiga tjejen jag varit de senaste åren och jag fick hjälp. I samma veva fick jag veta vilka som verkligen var mina vänner. Vilka som fanns kvar när allt kom fram.
Jag har varit med om sexuell trakassering under två år och ett våldtäktsförsök. Varför tar det emot att skriva de orden? Det är för att samhället säger att man inte får prata om det. Åt helvete med samhället i sådana fall!

Skrik om du måste det, slå och gör sönder saker - men berätta!
Håll det inte inom dig för sådana saker äter upp hela in själ.

 

Fyfan vad less jag kan bli ibland på vilka drömmar och tankar man får av alla filmer man ser. Ja då tänker jag mest på de romantiska. Ni vet vad jag menar; man tittar på en film med en skithet kille som har lagom stora armar (ja det är viktigast för mig) och en lagom tydlig tvättbräda, en tjej med perfekt hy och lagom mycket självfall i håret.
Men skitsamma - det är inte utseendehets och perfektionen jag stör mig på - trofan att man är så het när man är rik och har massa människor som tar hand om minsta lilla millimeter av din kropp. Right?

Det som jag stör mig på är när man sitter och tjuter till när de kysser varandra. När allt byggs upp och så kommer en typisk filmkyss - ni vet en sådan som ser så perfekt ut att man nästan dreglar lite samtidigt som man blir röd om kinderna?
Är kyssar så i verkligheten? Kysser man alltid den man älskar med den känslan som filmen skriker ut ur TV:n? Svar nej. Det är kanske lite slafsigare, inte lika hett innan läpparna rör vid varandra och oftast ganska hastigt.
Och när fan ska man hinna med sådana kyssar förresten?

Jag minns första gången jag kysste Andreas, ja det var ju jag som fick ta det steget för han verkade inte riktigt våga. Som jag minns det så var det som på film, allt omkring stannade upp och hela kroppen skakade. Jag var så jäkla tokig i honom redan då och ville helst bara slänga mig över honom, men jag lugnade ner mig lite och efter den kyssen satt jag och fånlog hela vägen hem.

Vart vill jag komma?
Nej, ingenstans kanske. Mer än att jag stör mig på de där förbannade filmkyssarna och att jag önskar att man kunde ha fler av den sorten i sitt eget lilla liv.

Nu ska ni får höra något chockerande: jag ska ha semester från mammalivet. Får man säga så? Jajemän! Imorgon och på fredag ska jag jobba och när Andreas slutat på fredag så drar han och Viggo till Karlstad för att mysa med familjen Kylin. På söndag drar de vidare till Sälen och jag ska faktiskt stanna hemma. Planen var ju såklart att även jag skulle med, men jag känner att jag behöver få andas ut och koppla av istället medan grabben får mysa med alla underbara Kylinare. Lite trist och jag ångrar mig undefär 10 gånger per dag, men schemat ser ut såhär;

Fredag: Andreas födelsedag, jobb, myskväll framför Svenska Hjältar.
Lördag: Annas födelsedag. SPA! Behandlingar på Tylösand med Anna
och hennes mamma. På kvällen blir det middag där jag blir
3:e hjulet för omväxlingens skull. <- Med Anna & Daniel.
Söndag: Sova, sova, äta, sova, kolla film, sova.
Måndag: Sova, scrappa¨, storstäda! Baka!
Tisdag: Scrappa, käk med Anna
Onsdag: Kärlekarna kommer hem! ♥

Jag tänker då inte ha dåligt samvete eller skämmas för att jag känner att detta är något jag unnar mig, egentid. Att sova hela nätterna och ha hela dagarna för sig själv o bara göra allt man annars aldrig får tid med. Det är nog lite nyttigt att känna av saknad också tror jag. Jag och Viggo har aldrig varit ifrån varandra mer än en dag & en natt så detta blir nästan som ett litet experiment för mig. Grabben kommer ju ha det huur bra som helst med stora familjen som leker o gosar med honom.
Sen kommer Viggo hem till en utvilad mamma och en otroligt ren lägenhet. Förhoppningsvis. ;)

imorgon ska jag ta kort på butiken och visa er vad det är jag jobbar med - visa HUR mycket jag har att jobba med. Kanske slänga in lite skor som julklappstips också? Fan, bra idé! Jag har bloggtorka som är värre än Saharaöknen. V Varför? Jo kanske för att jag jobbar 7 dagar av 7 denna veckan..

Bredvid mig ligger en helt däckad liten grabb. Vi har haft besök hela dagen. Först kom gudmor Anna och lekte lite och sedan kom Tess & Meja för bus och tjat. Roliga vi är som klär våra barn i likadana kläder va? haha, inte alls töntigt.

..och dags att slänga upp alla jäkla tomtar, allt pynt och dra in en barrande gran. Åh vad mysigt. NOT! Jag är verkligen inget big fan av julen, tvärtom. Här hemma pyntar jag för Andreas skull, Viggo fattar ju inte riktigt grejen än ;)