Satt och såg en dokumentär om Breivik inatt och såg helt plötsligt vårt förra hyreshus i bild. Såg affären där vi handlade och började tänka på hur jäkla många gånger jag gått förbi lägenheten där han bodde med sin mamma. Funderar på om vi mött honom, sett honom när vi handlat och om jag gått förbi honom med Viggo i vagnen.

Jag vet inte riktigt när den där känslan av obehag ska försvinna. Det är snart ett år sedan men det känns fortfarande overkligt och jävligt läskigt när jag ser honom, läser något eller hör någon prata om det.
När vi fick höra att en stor bil med en stor jävla bomb stått utanför vår lägenhet natten till den 22:a - det går inte riktigt att sätta ord på hur det kändes men jag minns det än. Tänk om den smällt av för tidigt. Tänk om..

Såg en intervju med en mamma och var tvungen att pausa. Skulle jag kunna sitta i samma rum som mannen som skjutit ihjäl mitt barn? Jag vill alltid veta allt men hur klarar man av att se en man sitta och förklara hur han jagade och dödade barn - sitt eget barn.

Jag har aldrig kännt att jag varit en del av Norge och Oslo men efter den dagen så var jag det. Vi var där, vi kände det, vi följde det och vi sörjde med dom.

Jag tror att det var en vecka eller två innan allt detta hände som vi satt bakom huset ni ser på bilden nedan och hade picknik med grabben. Med andra ord hade vi kunnat sitta och prata i normal ton med Breivik från hans balkong om det vore så.

Jag har suttit och skrivit och skrivit om flera gånger om rättegången idag men ord kan inte förklara det som hände. Ord kan inte förklara hur en människa kan spränga en stor jäkla bomb mitt i Oslo och sedan jaga och skjuta ihjäl barn. Hans leenden idag fick mig att vilja spy. Vi får se vad han har att säga imorgon o hur mycket man får se..

Rättegången känns viktig för mig. Jag var där, vi kände bomben och vi bodde granne med honom. Den stora jävla bomben har stått 500 meter från vår lägenhet. Jag har fortfarande inte kunnat ta till mig att det verkligen hände..

Så mycket folk som det var inne i stan igår är jag inte säker på att det ens var på 17 maj - det var helt jäkla proppat! Vi kom i god tid så vi hann sätta oss på en bänk innan det fyllde på ända från Aker Brygge till T-bane stationen på National. Jisses vad folk, och vad mycket rosor!

Ikväll är det ett fackeltog i Oslo för att hedra de döda, de skadade och deras anhöriga. Istället för facklor kommer alla att ha rosor med sig och jag tror att det kommer att bli riktigt vackert. Vi drar in en sväng, tyvärr måste vi vara hemma till åtta för att möta några som kanske ska köpa vår säng, men vi hinner iaf vara inne ett tag.

Folk skriver om det som hänt i Oslo, på Utøya, hur alla tänker på Norge och tänder ljus. Själv sitter jag här, mitt i Oslo och 100 meter ifrån djävulens lägenhet och det har inte sjunkit in. Jag förstår inte riktigt vad som hänt, att någon verkligen kan skjuta ihjäl så många barn och placera en bomb mitt i Oslo.
Det känns inte som att det är Norge, det känns jättelångt bort allt detta.
Har fått många sms från vänner som ville kolla att allt var bra och man svarar direkt att allt är fint. Vardagen känns normal även om det ligger en konstig känsla och gnager i bakhuvudet. Vi ser bilder på mannen som ligger bakom allt, tycker att vi känner igenom honom och mår illa av hans iskalla texter. Allt var så planerat och han ville verkligen döda så många han bara kunde.

Men när jag såg Gudstjänsten från domkyrkan igår - då var det något som hände. Av någon anledning är Gudstjänster en stund då allt går upp för en, att det verkligen är sant. Jag är inte kristen, långt ifrån det, men det finns något vackert över kyrkan. Ett avslut. Jag minns de förra minnesgudstjänsterna jag varit på. Under mina tre år på gymnasiet var det två elever som dog, två olika år. Jag glömmer aldrig hur hela skolan sörjde, hur alla grät i aulan och hur vänner skrek ut sin sorg. Det var på något sätt närmre då, man var nära de som kände personerna - vi var inom samma fyra väggar.

Detta är landet där min son är född, det är här jag träffade mitt livs kärlek.
På något sätt känns inte Norge och Oslo lika vackert längre.
Han tog mycket ifrån oss alla genom vad han gjorde.

När man får barn blir hela världen så mycket värre på något sätt. Man blir mer rädd, orolig och förstår världen på ett helt nytt sätt. Den gången jag fått en klump i halsen har varit när jag tänkt på alla mammor. 85 barn har dött och flera är saknade. 85 mammor kommer aldrig mer få krama sina barn och sättet de har dött på måste vara det vidrigaste man kan tänka sig. Att springa för sitt liv och bli ihjälskjuten, att dö när man är livrädd.
När jag tänker på hur det skulle vara om det vore Viggo stänger jag av. Det blir för mycket.

Hela staden är fylld av glassplitter, centrum är avspärrat och min sista vecka i Oslo är den värsta detta landet har upplevt sedan andra världskriget. Vad är det för jävla avslut på min tid här? Jag var aldrig rädd, inte ens när jag visste att det var en bomb vi hört här hemma. Jag var glad att höra att mina vänner här i Oslo mådde bra, att Jennifer var på väg bort från stan och att de andra var hemma.

Jag vet inte mer vad jag ska säga. Kanske sjunker allt in snart.

Den där jävla Anders borde själv bli jagad av en man med gevär
men helst bara skadeskjuten så han fick lida länge. Dödstraff
borde vara lagligt i sådana här fall!

Idag tog vi en tur till stan för att försöka få kolla in läget lite. Nyfiken som en get är jag och var svinförbannad (som ett barn i trotsåldern) när jag inte fick åka in igår. Idag är hela staden avspärrad, polistejpen ringar in hela staden och det står soldater överallt med stora gevär.

Inatt kom det ut information om att en 32 årig man gripits, en norsk nationalist tydligen. Sen kom det ut info om att de sökt igenom hans lägenhet och helt plötsligt inser vi att han bor två hus bort! I ett hus som vi går förbi varje gång vi går ut, mitt emot affären där vi handlar. Shit vad overkligt!
Jag sprang såklart ut, två på natten, för att kolla läget. Två polisbilar stod där och folk var inne i huset. Hörde att en reporter intervjuade en kvinna bredvid mig som tydligen bott granne med mannen och inte fattade något alls.

Det smäller bomber som bara den i Oslo just nu. Den första var riktigt jäkla stor och den hörde vi ända hit. Hela staden är avspärrad och vi sitter säkert här hemma.