Ett ganska konstigt farväl ändå. Tänk vad mycket fint jag upplevt här. Jag kom till denna staden för att komma bort från Tranås. Det gjorde ont att lämna vänner och jobb men jag var tvungen att komma därifrån, det var för mycket drama. Oslo var en ny start, här skulle jag börja om med min bästa vän Anna. Ingen mer kärlek!

3 veckor senare träffade jag Andreas genom mitt ex. En kaxig jävel tyckte jag först och fattade ingenting när han addade mig på facebook men efter att vi mejlat ett tag var vi båda fast. Efter många rosor, en dejt och massa mejl och sms stod vi vid Majorstuen och kysste varandra för första gången. Sedan dess har det varit vi.

1:a februari 2010 flyttade vi ihop och den 24:e februari fick jag veta att vi skulle få barn. PANG! En hel graviditet där jag var sjukskriven, inte alls trivdes i min kropp och saknade riktig öl på de varma sommarkvällarna. Ännu en flytt, från Majorstuen till Skøyen hann vi med.

Natten till den 11:e november fick vi åka ambulans in till Drammen då hela Oslo var fullt med födande kvinnor. Tur var väl det nu i efterhand, jisses vilka underbara människor vi hade omkring oss och vi fick dessutom en svensk barnmorska! Helt perfekt. En jobbig förlossning och en smärta som jag fortfarande kommer ihåg, men klockan 14.59 kom vår son ut - Viggo Harald Wikström. Helt perfekt, lugn och med sina stora fötter. Min största kärlek.

Första tiden med Viggo var jobbig, tyvärr kan jag inte se tillbaka på spädbarnstiden som något fint men det gör mig inget längre. Nu trivs jag i min mammaroll och min kärlek för Viggolajnen är så stark att det inte finns ord för det. Vi har haft en mysig BVC sköterska som stöttat mig otroligt bra genom allt.

Vår sista tid här blev inte alls som vi trott, hela världen vändes upp&ner när vi fick reda på att det var en explosion vi hört här hemma och inte åska. Att en man kört in en bomb till regeringskvartalet, sprängt skiten och sedan får vi reda på att han åkt rakt ut till Utøya och börjat skjuta ihjäl oskyldiga barn. Mitt i natten får vi dessutom veta att denne man bott 100 meter ifrån oss.
På ett sätt förstördes en del av Oslo för mig.

Nu börjar vi om ännu en gång - denna gången i Halmstad nära min familj, vänner och bekanta. Jag känner mig redan mer hemma där än vad jag gör här i Oslo, även om jag bott här i två år. Vi känner att vi behöve rkomma hem till Sverige för Viggos skull, detta är ingen barnvänlig stad och jag vill att Viggo ska gå på ett svenskt dagis där han får varm mat varje dag, får höra svenska istället för norska (skulle vara superkonstigt att höra mitt barn prata norska) och där vi har väldans nära till barnvakt. Vi behöver få vara ett par också och inte bara föräldrar. Viktigt!


Så tack Oslo för allt jag fått här.
Alla underbara stunder på Aker Brygge
Alla nya vänner jag fått
Alla nya erfarenheter

Det gör alltid lika ont när man förlorar någon, oavsett om det är en vän man känt länge eller en ny person som förgyllt ens liv under en kortare period. Man blir sårad, ledsen, förbannad och säger till sig själv att man då fan aldrig mer ska ge så mycket av sig själv till någon igen. Men man måste ju det - blotta sitt inre för att komma nära och få något värdefullt.
Det bränner inom mig och jag vill skrika, gråta och smälla till dig! Mest av allt kanske jag egentligen vill slå mig själv för att jag har gått runt och trott att jag betydde något för dig, så som du gör för mig. Att din mun formar ord som säger att jag inte är någonting för dig, att den vänskapen vi haft i alla dess år bara varit fake - det gör ondare än om allt bara hade följts av tystnad..

jag har lärt mig att man aldrig ska blogga på natten - varför hamnar man så lätt på ett helt annat ställe mitt i natten när man är ensam? Det är farligt, man borde gå o lägga sig innan huvudet sprängs med tusen miljoner tankar.

Viggo sover i sängen så jag ska gosa ner mig
bredvid honom o somna med musik i öronen.

Sov gott folket.

..förutom att jag är envis som en get och nästan aldrig
erkänner att jag har fel är min sämsta egenskap att
jag kan vara jävligt kall.

Jag har lärt mig att man inte tjänar något på att gråta - plus att man då blottar sig. När jag blir ledsen, sur, besviken osv. så är det något i mig som stänger av - jag blir kall som is. Det finns stunder då jag vill visa en helt annan sida, jag vill kunna visa mig som svag (thats right, tårar ser jag som svaghet) men det går inte..
Om jag behöver gråta brukar jag helst  vilja smyga undan som en
döende katt och se till att ingen ser mig eller försöker trösta mig.
Normalt? troligen inte alls, men livet sätter sina märken..

En av dagarna i Sverige pratade jag o mamma om vänner som funnits i livet och sedan bara vinkat och dragit iväg. Det är ganska vidrigt att inse hur många man tappat bort men värst av allt är bunten av vänner som svikit en. Saknar jag dom? Nej. Det är så många man hjälp att ta sig upp och det skapades en annan värld där det inte spelade någon roll att vissa var annorlunda och inte hade hittat sin plats.
Är jag besviken? Ja. Det finns iaf en hand full med vänskaper som som lämnat mig som ett frågetecken och jag kan fortfarande undra vad tusan som egentligen hände. Men jag vet att jag klarar mig bättre utan er.

Det var tal om änglar och en evighet som var vår.
Löften om något bestående

Kärleken övervinner allt säger man.
Styrka och mod är det viktigaste som finns, förlorar man det är man bara ett skal som väntar på att gå sönder, falla i bitar. De starkaste människorna jag vet har gått genom eld för att överleva, de har kämpat för att få tillbaka en stabil vardag och aldrig gett upp. Vi ska alla vara stolta över de kamper vi själva vunnit!
Det finns väghinder i vägen som ingen annan ser. En äldre man på stan som liknar äcklet kan räcka för att skicka mig tillbaka i tiden och dras ner i en känslovirvel i flera dagar, en äldre man som ingen annan lägger märke till med som blir en hotbild i mitt huvud. Självskadebeteende som är ett starkt beroende, det är som vilken annan drog som helst. Man vet vart den enkla trösten finns.
Men det värsta är att hur modig och stark man än är så blir det inte alltid belönat. Rättegångar går inte som man vill, folk omkring väljer att tro på den andra sidan osv. men då ska man alltid komm ihåg hur viktigt det är att stå med rak rygg och att stå för det du vet är sanningen, annars överlever du aldrig och annars får du aldrig mer en fungerande vardag.
Styrka och mod övervinner allt säger jag.

Det är konstigt hur tydligt man kommer ihåg saker som varit
Det är konstigt hur mycket man kan sakna de som en gång var en del av den man var, hur en låt kan dra upp gamla minnen och sår. Ibland kan man komma på sig själv, mitt i en känslostorm, med att sakna något som egentligen inte var bra, något som inte var helt. Men man minns det fina. Man minns det som kändes rätt. Men det är först när man en dag kan se en bild, höra en låt eller åka till en vis plats och inse att det är över, borta och förbi som man kan andas på nytt. Nya friska andetag som inte innehåller andras syre.

Jag minns sista gången du kramade mig och hur
alla tankar i mitt huvud skrek vad jag intalat mig
och hur gärna jag ville stanna i din famn, även om
jag drog mig ur dina armar och snabbt vände mig
om, både du och jag vet varför.
Du var redan på väg bort, efter en annan. En sekund
till hade lett till något annat.
Och även om jag hade något jag kallade för kärlek, något jag kallade för hem och något jag låtsades vara helt så brast allt det i samma sekund jag såg dig igen. Det räckte för dig att bara stå i samma rum, allt jag intalat mig och försökt lära min hjärna att tro försvann direkt. Det var du, fast flera år senare.

Jag har sagt det innan och jag säger det igen:
jag älskar varje stund när jag nu inser att det
är historia, en fin historia som inte hör hemma
i allt det nya och underbara.

Åh vad jag älskar andetagen jag kan ta, hur jag delar mitt syre
med den största kärleken och sanningen som någonsin funnits
i mitt liv. Hur jag kan vara mig själv, säga vad jag vill och se in i
ögon som älskar mig och att vara med någon som kommer stanna.

Jag är tacksam för den historian som gjort mig till den jag är idag.
Utan er hade jag inte varit såhär stark, jag hade inte varit den
personen jag är nu och jag hade inte känt mig redo för att bli mamma
utan de erfarenheter jag har.

Jag är lugn
Jag är lycklig
Jag är hopplöst kär
Jag är jag.

Det handlar om att vintern är mörk och förgör allt som varit bra. Man försöker hålla fast vid det som värmer en i den bitande kylan. Relationer och kärlek är som en brasa, men alla brasor måste någon gång slockna.

Våren kommer med färger, leenden och tunna jackor. Man vill göra som Ronja Rövardotter och skrika in våren från ett berg, med full kraft. Man behöver inte det varma längre, man får för sig att allt är enkelt och att man klarar sig själv. Solen är framme och med solglasögonen på är inget längre omöjligt.

Sommaren med varma vindar som susar förbi, krypen som kommer fram och kulglass från Åhus kiosk på Halmstads torg. Livet är en enda glittrig tillvaro och vintern existerar inte ens i minnet. Fiskmåsarna skriker på stranden, man badar med vänner och åker runt i bilar med nedrullade fönster.

Men hösten kommer alltid, varje år.
Löven faller av, träden är endast tomma skelett och en ekande påminnelse om hur vintern kommer bli. Minnet skriker i huvudet och helst skulle jag klistra på alla löv igen och tvinga träden att leva, bara lite till.
Vart tog värmen vägen?
Relationerna man lämnade när snön smälte.
Man behöver närheten igen, ger sig in i en ond cirkel, destruktivitet.

Men vad spelar det för roll
det handlar om vad kylan gör
med hjärtat och sommarens
löften om enkelheten som inte finns.

jag saknar dig - saknar dig så hjärtat brister!
och när jag skriver till dig, berättar saker som
jag vill dela med dig - då är du någon annan.
Du ger mig andra ord än de jag vill ha..

Jag förstår inte vad som ändrats, mellan oss
eller bara för dig. Jag vill kunna veta att jag
har ditt stöd och att vi fortfarande kan glädjas
åt varandra.

Snälla bli inte en av dem som faller bort.
Det skulle göra ont.

Du är bättre än BÄST AnnaTanna <3

Till dig som jag värderar som min egen syster
öppnar du en värld för mig som verkligen lyser
du lyssnade på mig när mitt hjärta va som svagast
problemen de växte och du hade en pojkvän
å du tog mig i första hand som om ja vore viktigast
men jag såg att du ville försöka stödja en vän
ett hjärta som rymmer kärlek till hela din kropp
med sorg å frid å allt man ger för bara vänskap
som alla andra texter har den här ett budskap
om intligens omtänksam och underbar individ
ja lovar dig att stå sida vid sida brevid
och när du än behöver så finns ja där för dig

Tack för allt du har gjort för mig
ingen har någonsin gjort de du gjort för mig
du har ställt upp för mig
kom ihåg att jag alltid finns där för dig